Ibland kan jag inte förstå hur allting hände, hur jag hamnade här. Det är förvirrande hur vi går från det ena till det andra och sen efter 1år faktiskt ser tillbaka och ser hur snabbt allting har gått.
Men jag antar att det bara är jag som känner så, jag är den typen som sällan släpper taget om saker eller människor. Det är många jag har i mitt liv för tillfället som jag skulle klara mig utan, men jag klamrar fast vid dom i rädsla för att förlora det fina vi en gång hade. Det finns absolut ingenting kvar men allt finns i mina minnen och därav får du stanna här, här hos mig. Iallafall den jag trodde du var..

Jag kan inte fatta att jag på ett år från att se dig som en gud till precis som alla andra, om inte värre. Du sa så många gånger att du var annorlunda så jag antar att det gick in, jag ville verkligen tro att du inte var som de andra men så fel jag hade. För mig kommer du alltid betyda så mycket, du är den som fick mig gå vidare, släppa taget och mogna. Jag ville ge så mycket mer tillbaka men jag fann mig själv tom, tom på ord, känslor och tankar.

The only thing thats amazing is how you could go from everything to nothing