När jag växte upp trodde jag kärlek var något simpelt som kom till alla. Att man skulle veta exakt vad man vill ha, hur man vill ha det, varför man vill ha det osv .
Men det är inte så simpelt, det är inte bara att bli kär, kyssas och sen sväva på moln. Jag skulle mer jämföra kärleken med en bergochdalbana, en som typ balder på liseberg. För övrigt så älskar jag den men det hör inte hit.
Om ni åkt den så förstår ni vad jag menar om jag säger att man först bygger upp otroligt höga förväntningar, det pirrar i magen och man kan ibland undra vadfan man gett sig in på. Men det finns inte längre någon återvändo, du sitter där du sitter och det kan bara gå framåt, men framåt är inte alltid uppåt.
Hur lycklig du än är och hur många fjärliar du än har i magen så kommer du förr eller senare behöva dras ner på jorden igen. Antingen kan du ta den stora nedförsbacken med en nypa salt och spänning, se det som en förändring som kan göra dig modigare/starkare i framtiden. Eller så reagerar du med panik och får en obehaglig känsla, allt är egentligen upp till dig, dina sinnen och ditt hjärta.

Klarar du det så kommer det gå upp, men lika snabbt ner igen, det kommer fortsätta så ett bra tag och du kommer känna både fjärilar och svek, kärlek och hat, lycka och sorg. Du kanske tröttnar efter ett tag och känslan av att du vill kliva av kan ta över allt annat. Eller så njuter du av varje gupp för att det är ett steg närmare till något nytt, något mer, något spännande. Det är ett bevis på att du går framåt, du tar dig någonstans och du är fortfarande glad över att du satte dig i vagnen.
I slutändan kommer allting stanna, du kommer antingen vilja åker flera gånger om, nöja dig med 1gång eller aldrig mer vilja sätta din fot i närheten av denna bergochdalbana. Oavsett vad så har du iallafall gett det ett försök och det kan fortsätta framåt eller så kan du testa en ny, eller ja . You name it !

Men vad händer om allting kraschar ner och du fastnar någonstans på vägen utan en möjlighet att ta dig varken framåt eller bakåt?